♥ pinky ♥

Eftersom det är min och älsklingens 3års dag idag,
så tänkte jag bjuda på en lite specialare,
nämligen vår första träff.

Jag och Alexander träffades via nätet som många andra gör
idagens samhälle. Jag kommer ihåg att jag satt hos en tjejkompis
och messade med han. Vi började skoja lite om att jag skulle åka
till honom. Han bodde dock inte i samma stad som mig.
Till slut blev det lite mer allvarligt i snacket och vi bestämde på
riktigt att jag skulle ta bussen till honom.
Eftersom klockan var rätt mycket och det inte var/är så god
bussförbindelse mellan städerna så lyckades jag ändå hinna
med den sista bussen som gick. Fick enormt stöd av
min kompis eftersom jag var jätte nervös.

Jag hade aldrig i hela mitt liv vart i staden förut så
jag bad busschaffören att säga till när vi var vid stationen.
För att göra det hela lite mer intressant så skickade jag ett sms
till Alexander och skrev att jag ej hade hunnit med den sista
bussen, han blev självklart besviken.

När jag var framme så hoppade jag av bussen
och skrev ett sms
"Lurad ;) Står på station nu så möt mig. Puss"
Men vet ni vad? Det gick inte att skicka det!
Jag började få panik.
Jag gick in till Pressbyrån och frågade ifall om
jag fick låna telefonen.
Tror ni jag fick det? Nej.
För dom hade minnsan en myntautomat man fick
använda... Hur fan fungerar ens en sån?
Jag pilla i varenda krona jag ägde och hade men
lyckades ändå inte att ringa.
Nu fick jag riktig panik. Jag var i en stad jag aldrig har varit i,
jag kommer inte hem eftersom det inte går några bussar,
och jag har inte en jävla aning om vart han bor!

Efter ha tänkt ett par minuter frågar jag en person vart
stan ligger eftersom där måste det ju finnas någon
telefon. Så hon pekade och beskrev för mig hur man gick.
Tur att det är en liten stad så man lyckades hitta.
Tillslut så fick jag syn på en godisbutik och gick in där.
Jag förklarade situationen och att jag behövde verkligen
låna en telefon. Men dem var så trevliga och lät mig låna den.
Så jag ringer Alexander och förklarar situationen för han med.
Han var stortsätt tyst i telefonen eftersom han var chockad men
viste vart jag befann mig så han skulle komma och möta mig.
Efter ca en halvtimme så kom han och vi gick hem till honom.
Vi satt och prata ända in till klockan sex på morgonen om
allt mellan himmel och jord.

Och än idag kallar han mig för "Pucko" för att jag åkte till honom,
eftersom jag inte viste om han var mördare eller våldtäksman.
Men jag tvekade aldrig en sekund på att åka till han, har
aldrig ångrat mig för den delen heller.

Man känner på sig när man möter den rätta här i livet.
Och det viste jag den dagen jag satte mig på bussen.